Det har liksom smygit sig på. Det hände då och då och kunde ganska lätt bortförklaras. Men när det händer allt oftare och är mer en regel än undantag, ja då börjar jag ana oråd. Jag är inte redo att se sanningen i vitögat än, jag tänker förhoppningsfullt att det kanske är en fas. Men snart kan jag inte blunda för faktum längre.
Storprinsen har ärvt sin pappas urdåliga morgonhumör!!!!
Det är jobbigt, ger mig ångest och jag har inte luskat ut hur jag ska hantera det än. Att bli arg, hota och gorma är uppenbarligen inte rätt metod. Längre än så har jag inte kommit än.
God morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar