Om böcker

Jag älskar böcker! Jag har alltid läst mycket. När jag var liten var det inte sällan svårt att få kontakt med mig eftersom jag hade "näsan i en bok" mest hela tiden. Jag älskade att vara på biblioteket, jag lekte bibliotek med mina småsyskon och ett av drömyrkena var bibliotekarie. Ja, ni fattar. Jag gillar verkligen böcker!

Nuförtiden går mitt läsande lite i perioder. Jag har inte alltid tid och ork, men när jag väl tar mig tid så går jag "all in". Hur som helst. Av nån anledning så har jag inte läst så mycket för barnen, det har också gått i perioder. Nu läser vi ganska mycket för Storprinsen, han börjar ta till sig läsningen på ett annat sätt än tidigare och han visar intresse för att börja lära sig läsa själv. Lillprinsen kan ibland sitta och lyssna på en saga men han gillar mest att sitta själv och bläddra och titta på bilderna.

Jag har inte satt min fot på ett bibliotek på en evighet. Inte sen jag pluggade tror jag. Förrän i måndags. Då skaffade jag ett lånekort på vårt lilla lilla lilla lokala bibliotek. Jag och Storprinsen var därinne en liten stund och innan jag fixade lånekortet gick jag runt bland de få hyllorna och bara njöt. Och frågade mig själv om och om igen, varför har jag väntat så länge?

Nu har jag ett lånekort och jag kommer bli en återkommande låntagare, det kan jag lova. I dag var jag och båda prinsarna där efter dagis. Det var en fröjd att se dem ta fram bok efter bok och bläddra i. De ville inte att jag skulle läsa för dem, de ville bara se över utbudet kändes det som =) Storprinsen fick låna med sig fyra böcker och vi har läst en av dem, som handlade om hur kroppen fungerar, i kväll.

Jag säger som Arnold, I´ll be back!

Om stolthet

Häromdagen hände en sak som gjorde mig makalöst stolt som mamma till Storprinsen. Jag och båda prinsarna hade handlat på Willys (de skötte sig för övrigt exemplariskt bra i butiken!) och på väg till bilen gick vi förbi en väldigt kortväxt man, jag tror jag till och med kan kalla honom dvärg. Han och frugan (?) (normallång om det nu har nån betydelse) lastade ut en rullstol (?) ur bilen. (Hur många parenteser kan en mening ha?? )

Jag såg att Storprinsen  noterade att mannen inte såg ut som de allra flest män ser ut vad gäller längden. Han (Storprinsen) tittade mer och mer noga och vände sig till och med om när vi gått förbi paret. Jag började bli lite "orolig" för att han på barns rättframma sätt skulle fälla en kommentar som skulle få mig som mamma att tycka att det blev lite pinsamt eftersom kommentaren inte skulle vara politiskt korrekt. Han tog luft och sa..... " Vad kort han var den där mannen". Jag kunde lättat kunde konstatera att "ja, en del blir långa och andra korta", varpå Storprinsens svarade "ja". Sen återgick han till andra funderingar.

Varför gjorde då detta korta meningsutbyte mellan mig och min snart 6årige son mig så stolt? För mig var hans ord ett tecken på att han trots sin ringa ålder inte tycker att det är konstigt att vi ser lite olika ut vi människor. Alla är ok, oavsett utseende. För mig tyder det på stor empati. Jag hoppas att han får behålla den synen på människor. För alltid.

Om att hitta sin plats på fingret

I början kändes det avigt att ha dem på. Tog jag dem av mig glömde jag att sätta på dem igen och det tog tid innan hag saknade dem. Det gjorde mig lite nervös. Vad betyde det egentligen?

Nu är de en del av mig och det känns lite avigt när jag tar dem av! Det känns skönt ♥

Om att hoppet lever

Är det nästa vecka det ska ske? Är det då jag ska träna OCH äta rätt? Är det då det ska gå kanonbra på jobbet? Är det då det jag ska ta tag i saker jag borde gjort för länge sen? Är det då tack-korten ska bli klara och skickas till bröllopsgästerna?

Den som lever får se. Tills dess säger jag jävla februari vilken tråkig och mörk månad du är! Och så kan jag ju bjuda på lite bilder :-)