Häromdagen hände en sak som gjorde mig makalöst stolt som mamma till Storprinsen. Jag och båda prinsarna hade handlat på Willys (de skötte sig för övrigt exemplariskt bra i butiken!) och på väg till bilen gick vi förbi en väldigt kortväxt man, jag tror jag till och med kan kalla honom dvärg. Han och frugan (?) (normallång om det nu har nån betydelse) lastade ut en rullstol (?) ur bilen. (Hur många parenteser kan en mening ha?? )
Jag såg att Storprinsen noterade att mannen inte såg ut som de allra flest män ser ut vad gäller längden. Han (Storprinsen) tittade mer och mer noga och vände sig till och med om när vi gått förbi paret. Jag började bli lite "orolig" för att han på barns rättframma sätt skulle fälla en kommentar som skulle få mig som mamma att tycka att det blev lite pinsamt eftersom kommentaren inte skulle vara politiskt korrekt. Han tog luft och sa..... " Vad kort han var den där mannen". Jag kunde lättat kunde konstatera att "ja, en del blir långa och andra korta", varpå Storprinsens svarade "ja". Sen återgick han till andra funderingar.
Varför gjorde då detta korta meningsutbyte mellan mig och min snart 6årige son mig så stolt? För mig var hans ord ett tecken på att han trots sin ringa ålder inte tycker att det är konstigt att vi ser lite olika ut vi människor. Alla är ok, oavsett utseende. För mig tyder det på stor empati. Jag hoppas att han får behålla den synen på människor. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar