så satt jag och surfade runt på lite bloggar. Fick en inblick i helt okända människors liv när jag gick vidare från länk till länk. Av nån underlig anledning så hamnar jag ofta på bloggar där tjejer/kvinnor berättar om sitt liv efter att ha mist ett barn, oftast en bebis. I dag var inget undantag och jag grät en skvätt när jag läste om paret som fick tvillingtjejer och en av flickorna var hjärtsjuk (bland annat) och levde i 10 dagar.
Det måste var det värsta som kan hända. Skulle jag överleva om det hände mig? Jag är orolig av mig och om oron för mina barn skulle ta överhanden skulle jag inte lämna dem ur sikte, eller låta dem gå så långt bort att jag inte kunde ha kroppskontakt. För som jag läste i en annan blogg; jag vill hålla barnen i handen jämt, för man hör ju aldrig talas om barn som dör när de håller sin mamma i handen.
Tacksamheten för mina friska fina pojkar är oändlig. Skräcken över att inte få uppleva dem i resten av mitt liv kan göra mig galen. Men det ska den inte få göra, det är inte vettigt alls.
OM jag och K skulle bestämma oss för att försöka bli gravida igen, och om vi skulle lyckas, så skulle skräcken över att livet i magen inte skulle få finnas med oss jämt komma i samma stund som jag håller det positiva graviditetstestet i min hand. Den skulle mattas när jag fick min friska fina baby i min famn för att återvända när jag påminns om allt som kan hända även utanför magens skydd.
Jag är så tacksam för det jag har. Det är magiskt...........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar