Jag är den första att erkänna att jag inte är social av mig. Snarare asocial. Jag har tänkt att jag saknar social kompetens, och det gör jag till viss del. Men framför allt är jag blyg. Det har jag ganska nyligen kommit på. Som barn var jag blyg. Men jag trodde av nån underlig anledning att man inte kunde vara det som vuxen, tanken har inte slagit mig. Men det är klart man kan!
Jag känner mig väldigt besvärad bland nya människor, men när jag väl lärt känna dem brukar det gå bra. Jag kan undvika att göra saker jag egentligen vill göra bara för att det inkluderar att träffa nytt folk. Det har blivit mycket bättre sedan jag blev mamma, för då har jag mitt/mina barn att "gömma mig bakom" och prata om. För det som händer när blygheten slår till är att jag får tunghäfta (oftast). Hittar inget att prata om och det gör mig superstressad. När jag är med K är det samma sak, jag gömmer mig bakom honom. För mer social och pratglad person får man leta efter =)
Nuförtiden försöker jag pusha mig själv att utsätta mig för sånt som jag i förväg gruvar mig för, som t. ex en kurs i bättre föräldraskap på Öppna förskolan. I slutändan var det bara två personer som gick den som jag inte träffat förut, men ändå.
Jag trivs väldigt bra ensam. Men jag vill ju upprätthålla kontakten med folk omkring mig för jag vill ju inte vara ensam jämt. Mitt nyårslöfte var därför att upprätthålla mina kontakter bättre och det har jag faktiskt gjort tycker jag! Men den senaste månaden har jag varit lite osocial, jag har inte orkat. Men nu är jag på g igen. Har bokat in lite träffar med kompisar och folk från jobbet. Det ska bli kul att träffa dem. Guldstjärna till mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar